Det här var länge sedan, inte ens säker på om jag minns hur. Egentligen bara skriva och publicera.

Det har varit 4 kämpiga dagar. Mycket vagga mig själv till sömn i saltbad och mycket tankar som snurrar i huvudet. Jag vet att det är jobbigt när man skriver i gåtor men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig i tal heller, om än mindre i skrift. Det gör så ont hela grejen. Var det tvunget att bli såhär?

Jag önskar jag kunde göra mer än bara höra ursäkten, jag vill godta den och ta in den och att allt ska vara som innan. Önskar jag kunde vända blad.

Jag saknar dig sjukt mycket, tänker på dig varje minut som går men ändå kan jag inte höra av mig. Jag vet inte vad jag är eller vem jag är. Känner inte mig själv just nu, jag trodde jag för det mesta kunde tala för mig men det tar stopp.

Du har gjort bort dig big time, sårat mig.
Jag vill bara vara hos dig nu men ändå inte, den här berg- och dalbanan smärtar mig.

Saknar att bara vara hos dig, i din famn. Saknar till och med allt som jag annars hatar som att höra när du håller andan och släpper ut luften, när du knapprar på datorn när vi ska sova, när du glömmer påse runt osten, när du aldrig vaknar av alarmet på morgonen, när du vill gå ut i dina mjukisar...

Jag vill bara gråta ut allt och glömma.