Jag minns en gång när jag hade tagit med henne ut till vår sommarstuga. Ett stort gammalt hus med en stor balkong som vetter mot havet. Hon älskade att vara där. Hon brukade andas i takt med vindens sus och drog alltid i blomstjälkarna som hängde ut ur ampeln i taket. Just den här gången satt hon helt stilla i korgstolen. Hon lutade hakan mot sina knän och krökte de knotiga tårna runt stolskanten. Jag minns särskilt det avskavda nagellacket. Det såg ovårdat ut och var inte alls som det brukade vara, noggrant målat med glansigt överlack. Hon tvinnade en slinga av sitt hår mellan fingrarna och koncentrerade sig på boken hon hade lagt på bordet bredvid. Vinden bytte belåtet blad och irriterat bläddrade hon tillbaka till den rätta sidan. Hon såg mig inte. Jag stod inne i köket och övervägde om köttet behövde kryddas mer eller inte. Solens ljus reflekterades i fönstret så det var lättare för mig att se henne än tvärtom. Hon såg så ynklig ut. Hennes ben stack ut överallt och korgstolen kramade om henne så hon nästintill försvann. Vart tog min ängel vägen?